Vårtal -13

Gott folk! Glad Valborgsmäss!

För 16 dagar sedan åkte jag 6 kilometer skidor och skar sönder både byxorna och skinnet när jag brakade genom skaren och föll så djupt att jag knappt tog mej upp. När jag då tänkte på ett passande vårtal här på Brogården insåg jag att jag borde framföra Lars Wivallius dikt från 1600-talet: KLAGEVISA ÖVER DENNA TORRA OCH KALLA VÅR. Stående på en snöhög. Den har 22 verser, så den borde räcka som vårtal. Klart liksom.

Men så blev det ju faktiskt varmt och fuktigt. Så då sökte jag räddning hos andra poeter. En del har ju framhävt våren genom att klaga över vintern - så att vi liksom ska leva för att nå fram till den här dagen. T.ex. skaldar Wilhelm von Braun, 200 år i år, så här:

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!

Men då blev jag som är född i mars lite arg. Jag bestämde mej för att hålla ett vårtal över vintern också.
Så det blir ett vårtal i tre delar och tre färger: 1) Den vita färgens mars  2) Den bruna färgens april 3) Den gröna färgens maj.

Först alltså: Den vita färgens MARS
Ja, mars räknas ju som en vårmånad i vissa sammanhang och vårdagjämningen infaller ju onekligen då. Men som gammal lulebo måste jag ju säga att förutom ljusets återtåg är det inte mycket bevänt med våren i mars. Det är ju då norrbottningarna åker skidor och bil ut på havet och gläds åt den osannolika skylten "Fiske och eldning på vägen förbjudet." Och t.o.m. de blötvintrar vi upplevde här i Hälsingland förra decenniet bjöd ofta på rejäla köldknäppar i mars. Nattkölden är bra för isarna, och i år kunde t.o.m. jag gå på skaren i mars (det var länge sen av skilda orsaker). Vintern rasat ut bland våra fjällar - men finns det en ljusare årstid än mars när solen gnistrar mot is- och snötäckta vidder? Det är märkligt att folk alltid klagar på långa vintrar, men så fort man har tid och råd drar man till fjälls för att få uppleva den ett tag till. I år fick ju även vi fattiglappar vid kusten njuta av fjälliknande scenerier.

För det andra: Den bruna färgens APRIL. Ja, förutom att jag som sagt brakade igenom vit skare i april år, så är ju april, trots sin gäcksamhet, den verkligt oomtvistade vårmånaden. Mars har kvar mycket vinter, och maj kan bli rena försommaren ibland, men april, då blir det vår, här vid kusten åtminstone! En helt otrolig metamorfos från vitt till brunt på bara någon vecka. (De löften om svensk vår som vi spridit på Njutångersgården bland människor söderifrån gick i uppfyllelse just när vi själva börjat tvivla!). Vi ser marken igen, vi känner jordens doft. Nu tar jag hjälp av poeterna: Först Norges fader Björnstjerne Björnson:

Jag väljer mej april! I den det gamla faller, det nya kan sej fästa. Det vållar visst rabalder, dock, frid är ej det bästa, men att man något vill! 
Jag väljer mej april, för stormar och för vågor, för att den ler och smälter, för anlag och förmågor, för att den krafter välter, i den blir sommarn till!

Och så har vi ju vår egen Erik Axel Karlfeldt
Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider som den klarnande april. 

För det tredje: Den gröna färgens MAJ. Ja, vi är väl inte riktigt där än i almanackan, men Valborg har faktiskt namnsdag i maj, och ska man räkna enligt gammal judisk-svensk tradition att dygnet börjar på kvällen, så har maj och Valborgsmäss just börjat. För Maj finns många vårvisor och dikter, varav kören sjungit en del och ska sjunga fler. (Reklampaus: Kom gärna med och öva på torsdagskvällar! Slut reklam.). Och blir sommarn till i april, så är det väl i maj den föds - när grönskan slår ut på allvar och vattnet värms upp. Det är ju på något sätt hit våren syftar, våren som fått ge namn åt både Prag-våren och den arabiska våren och blivit en bild för gemensamma förhoppningar som ibland grymt gäckas med svåra bakslag men ändå till slut uppfylls och blir till sommar och skörd. Vi vill ju gärna tro att det trots allt finns en vår bortom den personlig eller globala depressionens vinter, att det finns någon som har tänkt fridens tankar för oss och inte ofärdens, och som vill ge oss en framtid och ett hopp. Men en så här sen vår i en ekonomiskt och politiskt darrig värld passar det som så ofta bra att citera Karin Boye:

Karin Boye:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.  

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

Ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve!

Vårtal vid Vevlingestrand valborgsmässoafton 2008

Gott folk! Glad Valborgsmäss på er alla!

Jag tänkte börja det här vårtalet med en dikt på tre rader. Den är av Alf Henrikson och låter så här:

Årligen knoppades vårarna.
Vårligen hoppades dårarna.
Svårligen stoppades tårarna.

Det här är väl egentligen en nonsensvers, som Alf skrev bara för att visa att man kan rimma på precis vartenda ord i en dikt. Men jag tänkte ta dess tre rader som rubriker för mitt lilla vårtal.

FÖRST alltså:

1) ÅRLIGEN KNOPPADES VÅRARNA

Ja, fast hur mycket våren knoppats just till valborgsmäss, det kan allt vara lite olika, det. Säkrast och mest sker det väl i Skåne, t.ex. i Lund, där jag bodde nästan 4 år och där de berömda magnoliorna till och med blommar så här års. Men där kan man ju å andra sidan inte med gott samvete sjunga som manskören "Vintern rasat ut bland våra fjällar". Två frågor uppstår genast: "Vad då för vinter?" och "Vad då för fjällar?".

Å andra sidan glömmer jag aldrig när jag några år senare hade min första anställning som lärare i Storumans kommun och firade valborg i Tärnafjällen. Valborgshelgen 1997 slog alla snörekord. Där var det både vinter och fjällar så det räckte, så den kritiska frågan inför vårsången blev där lite annorlunda: "Vaddå RASAT UT?"

Nä, man måste nog säga att Bollnäs och Hälsingland är den optimala platsen för valborgsfirandet. Kung Vinter har åtminstone sporadiskt rasat med snö och minusgrader. Och vi har tillräckligt mycket vår för att med till visshet gränsande sannolikhet fastslå att vintern har "rasat ut". Något slags "fjällar" har vi ju också, i alla fall uppströms.

För det andra:

2) VÅRLIGEN HOPPADES DÅRARNA
Ja, världen är ju full av alla dessa naiva människor som faktiskt hoppas att också andlig, mental och politisk vinter kan förbytas i vår och värme. Bland många andra exempel har vi ju våra vänner i Zimbabwe, där regimen länge tyckts vilja ge begreppet valhemlighet en helt ny innebörd.

Vintern tycks inte heller ha rasat ut på världens tak, bland Tibets verkligt grandiosa fjällar - eller i de områden i Mellanöstern som vi i åratal följt i den dagliga nyhetsrapporteringen. För att inte tala om alla områden som aldrig kommer med i någon nyhetsrapportering och där man inte alltid kan lita på ordspråket "Inga nyheter betyder goda nyheter."

Ibland frågar man sej var vårtecknen finns - eller om det rent av är dåraktigt att förvänta sej deras ankomst.

Jag tycker att i alla fall att Bollnäs är ett bra ställe att vänta in våren på också i det här avseendet. Här har vi människor från världens alla hörn med ibland svåra erfarenheter men med vårliga förhoppningar om en framtid. Och här har vi länge varit måna om att barn, ungdomar och vuxna av precis alla slag och fason ska få en bra grund att stå på i livet.

När vår familj snart firar 5-årsjubileum som bollnäsbor kan jag säga att jag är glad över att få bo i en bygd med en välkomnande attityd till både norrbottningar och burundier. Och där vi inte sorterar bort vår avkomma om den har flickkromosomer - som man alltför ofta gjort i t.ex. Indien - eller sorterar bort vår avkomma om den har en kromosom mer än andra - som man alltför ofta gjort på senare år i t.ex. Danmark.

När vi har lärt oss den gamla visan "Röd och gul och vit och svart / gör detsamma har han sagt" borde vi kanske fortsätta "Med eller utan Downs syndrom, / tjej- eller killekromosom, / lika värda är alla barnen på vår jord."

Annars riskerar vårt fina slagord om allas lika värde klinga lika tomt och konstigt som sången "Vintern rasat ut" i tärnafjällen 1997.

Alf Henriksons sista rad var: 3) SVÅRLIGEN STOPPADES TÅRARNA

Men det går! Visst kan det göra ont när knoppar brister, och visst kan pollenallergiska ögon tåras av både den ena och den andra orsaken. Också våren kan vara tuff - och saknaden kan vara stor. Men livet kommer på bred front, och den lösssläppta vårfloden bara väller fram.

Jag åkte från Ångermanland i eftermiddags och njöt av alla forsar och fall. "Inget är som väntans tider, vårflodsveckor, knoppningstider". "Såg du det landet, där sjöarna ler / och där forsens språng är en jubelsång / där i skogens trolska drömmarsal?"

Det är stort att få leva i vårens tid. Det är stort att få vara människa - låt oss aldrig glömma det. Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är.

Och jag tror att både vi själva, våra djur och vår natur mår som allra bäst om vi tar vår stora uppgift på riktigt stort, glatt och avspänt allvar. Som det står i en 3000 år gammal hebreisk text:

"Du sänder ut din ande, då förnyas jordens anlete. Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna. Sin vind låter han blåsa - då strömmar vattnen."

Ett fyrfaldigt leve för våren och Hälsingland. De leve:

Hurra, hurra, hurra, hurra!